Nu & Då
Kvarteret Asperö
Husen är en del av de så kallade Solgårdarna och uppfördes i slutet av 1930-talet som en social bostadssatsning inom ramen för funktionalismens stadsbyggnadsideal. Området växte fram ur den stadsplan som upprättades 1936 av stadsplanechefen Uno Åhrén och byggdes huvudsakligen 1937–1939, med kompletteringar under 1940-talet.
Bebyggelsen består av friliggande lamellhus placerade i grönska enligt principen ”hus i park”. Husen kännetecknas av slätputsade fasader, enkla volymer och generösa fönsterpartier – ett tydligt uttryck för 1930-talets funktionalistiska arkitektur. Solgårdarna är idag en viktig del av Sandarnas kulturhistoriska helhetsmiljö och ett välbevarat exempel på folkhemmets bostadsbyggande.
Historia
Solgårdarna uppfördes under en tid då bostadsbristen i svenska städer var akut. Under 1930-talet drev staten och kommunerna igenom reformer för att förbättra boendestandarden, särskilt för barnrika och mindre bemedlade familjer. Med barnrik avsågs en familj med minst tre barn under sexton år. Dessa hus är de hus som kallas barnrikehus eller solgårdar.
I Göteborg resulterade detta i flera så kallade barnrikehus – moderna och hygieniska bostäder med rimliga hyror.
I Sandarna fick denna politik sitt uttryck genom Solgårdarna. Husen uppfördes med stöd av kommunala beslut och genom samarbete med bostadskooperativa aktörer, bland annat HSB:s ritkontor i Göteborg. Lägenheterna utrustades med centralvärme, badrum och rationellt planerade kök – bekvämligheter som innebar en betydande standardhöjning jämfört med äldre landshövdingehus i Majorna.
Placeringen i terrängen var medvetet genomtänkt. Husen lades fritt i landskapet för att ge ljus, luft och sol till alla bostäder – ideal som hämtade inspiration från funktionalismens genombrott under 1930-talets början. Denna kombination av social reform, arkitektonisk modernism och omsorg om utemiljön gör Solgårdarna till en tydlig representant för folkhemmets tidiga bostadsideal.



